Så kom den hemska dagen då Emils tid på Jorden var slut. Hans hosta hade tilltagit över ett par dagar, och igår var jag till veterinärkliniken med honom. De befarade misstankarna besannades, det var inget virus eller bakterieinfektion utan hjärtsvikt. Röntgen visade på lungödem, kraftigt förstorat hjärta samt misstänkta tumörer; så det var ett enkelt rationellt beslut att fatta baserat på de fysiska fynden. Att sätta in en behandling med vätskedrivande var inget alternativ eftersom hans njurar och urinvägar redan var överbelastade, så det fanns verkligen inget att göra. Men känslomässigt är det i det närmaste outhärdligt plågsamt att vara tvungen att säga att det är slut.
Det är förundrande att han var så glad trots allt! Emil har alltid gillat att gå till veterinären, och han har alltid uppfört sig exemplariskt under alla undersökningar; helt i motsats till exempelvis den gamla springern Indi... Emil hälsade glatt på alla på kliniken, lät sig vändas och vridas på röntgenbordet och var så där alltmänt trevlig. Det känns så skönt att han slapp vara riktigt sjuk mer än några enstaka dagar, och att han var vid gott mod.
Tino och Messi var med i undersökningsrummet när det var dags för de slutgiltiga sprutorna. Tino var lite allvarlig och medveten om situationen, medans Messi var som vilken otålig unge som helst; "vad gör vi här och när får jag mat?" När Emil hade slutat andas gick Tino fram och nosade ordentligt på Emil, sedan vi fick lämna honom och bege oss hemmåt. Men istället för att gå därifrån med ett tomt koppel fick jag åka hem med mina två unga, pigga och glada hundar; det skänker en viss lättnad till sinnet. Varken Tino eller Messi har varit ett dugg oroliga idag, de har ju sett vad som hände med Emil, och jag känner mig säker på att åtminstone Tino förstod precis.
När jag satt där brevid Emil med tårarna rullandes längs kinderna hörde jag hur personalen på kliniken fnissade och skojade i receptionen. Det var som livet självt i mikrokosmos; någon är glad och någon är ledsen, och allt existerar samtidigt. Väl hemma fick de röda tu var sitt härligt grisöra, och jag tog ett stärkande glas till Emils ära!
Inom kort kommer en Emil-kavalkad här på bloggen!
Den här hundbloggen handlar om mina "Tollare" Tino och Messi. Välkommen att följa oss i träningen, och på andra upptåg!
Å vad trist med Emil, men skönt som sagt att du har två yrväder som uptar din tid.
SvaraRaderaMå så gott!¨
Kram / Johanna, Tico och Toppen
Usch så trist - vi har alla varit där och tänker på er. :o(
SvaraRaderaVi ses snart i Backamo - krama om de röda tills dess